tisdag, november 28, 2006

Linne

Efter att ha läst en artikel om linne i senaste numret av Gård & Torp, så kan jag bara inte låta bli att dela med mig. Jag älskar linne, gammalt som nytt, grovt som fint, och jag har vävt lite själv. Växten är också så vacker tycker jag och jag har bestämt mig för att så lin vid mitt torp nästa år.


Lin för klädtillverkning har odlats i Sverige i mer än tusen år. De tidigre linnevävnaderna var enkla och grova, men med tiden utvecklades och förfinades teknikerna mer och mer. Damast är den mest eleganta vävtekniken där mönstret bildas av satin i inslag eller varp.


Det stora uppsvinget för linodlingen kom under 1700- och 1800-talen och framför allt i Hälsingland. Linnet, särskilt damasten, har i alla tider representerat ett stort ekonomiskt värde. Linneförrådet var kvinnornas angelägenhet, ett mått på släktens förmögenhet och därmed viktigt för hemgiften.


Än idag har vi vårt linneskåp, men nu med instoppade bomullslakan och frottéhanddukar. Förr skulle det bara finnas linne i linneskåpet, glänsande kallmanglat vackert buntat och omslaget med prydliga band.


Den långa och släta linfibern leder bort värme snabbare, känns svalare och luddar mindre än bomull. Därför känns det skönare att sova på linnelakan och bära linnekläder.
Dessutom har linne mängder av andra goda egenskaper. Fibrernas längd och släthet gör att de inte smutsas så lätt och att smutsen lätt lossnar vid tvätt. Linne tål värme och kyla bra, dessutom tål det solljus klart bättre än andra textilier. Linne antänds heller inte så lätt, vilket har börjat uppmärksammas av tillverkare av bilklädslar. Rätt hanterade och förvarade blir textilier av lin bara vackrare och skönare att bära eller sova i.
En nackdel med linnefibern är att den inte är elastisk och därför skrynklar sig, dukar och lakan kan brytas sönder om de gång på gång viks i samma veck. Genom att variera vikningen eller helst rulla tyget kan man undvika att det bryts av.


Benämningen "badlakan" kommer ursprungligen från det tyg som man i finare kretsar ofta lade ner i badkaret, som skydd mot den kalla plåten.


Och kanna, tvättfat och tvålkopp stod alltid framme i närheten av sängen, bordet var ofta täckt med en linneduk.


Vid dukning förr användes särskilda servettbrytningar för damer och herrar. För kvinnor användes gärna Solfjädern till bröllop medan Ljuset eller Franska liljan var mer passande till begravning. En brytning lämplig för herrar var Kopplade gevär. Servetten skulle läggas i knäet under måltiden, att knyta den runt halsen visade brist på gott bordsskick.




Hämtat ur: Gård & Torp nr 6 2006

6 kommentarer:

Lusthuset sa...

Jag håller med dig. Finns det något vackrare än en manglad linneduk (tyvärr lite svårskött). Dessutom är ju blomman helt underbar och de torra frökapslarna fina att torka. Sirliga och vackra i buketter.

For the love of country sa...

Jag älskar också linne, underbart! och växterna är också så vackra. Är det svårt att sköta om lin i trädgården?

I min vackra värld sa...

Lusthuset: Ja, alla har inte tillgång till mangel heller, men visst är det vackert!

Love: Jag har inte sått linet än, det blir nästa år. Ska bli spännande :-).

an angel at my table sa...

Intressant, tack för lektionen. Jag älskar också lin. Har släktingar i hälsingland så vi brukar besöka växbokvarn. Dom har fantastiska tyger. Har köpt ett nästan genomskinligt gardintyg i naturfärgat lin.

an angel at my table sa...

Intressant, tack för lektionen. Jag älskar också lin. Har släktingar i hälsingland så vi brukar besöka växbokvarn. Dom har fantastiska tyger. Har köpt ett nästan genomskinligt gardintyg i naturfärgat lin.

I min vackra värld sa...

Angel: Åh, Växbo Lin! Det finns med på min platser-att-besöka-lista!